En storslagen väv, formgiven ur en storslagen idé. Där min resa inom design tog sats och där allting började en gång, Nu är det 40-årsjubileum!
Tranor fascinerar. Tranor är stora fåglar och när man ser dem i hundratal, då är det något mäktigt över det hela. Så var det igår. Ett helt fält fyllt med långbenta fåglar med stort vingspann. Fågel vid fågel som vittnar om vårens ankomst och livet, ett tidshjul som bara fortsätter.
I den gamla kyrkan i Risinge i Östergötland finns målningar från 1400-talets första hälft. På 1800-talet var det en kringresande historiskt intresserad vid namn Mandelgren som ritade av några delar av kyrkans målningar. En av skisserna visar en bild där en man står vid sin åker och en mängd fåglar flyger i skyn. Då som nu. Det viktiga vårbruket är igång och alla önskar en god väderlek som gynnar växtligheten så att skörden kan bli god. Livet. Tiden går och vi med den.
När jag fyllde tio år önskade jag mig solv till min vävstol. Vilken tioåring gör det? Solven är de där öglorna som varpens trådar går igenom i en viss ordning, som man sedan höjer och sänker när man väver in inslagen mellan dem. Jag hade en alldeles egen vävstol som sattes fast mot fönsterbrädan. Där vävde jag några dukar och tyget till en väska som jag sedan sydde ihop, fodrade och försedde med innerficka och ett broderi. Mamma vävde mycket, och det gjorde även mormor och mina mostrar, pappa, farmor och gammelmormor Gurli. Det fanns liksom med i blodomloppet. Så jag var inte så stor när jag började rita mönster på rutat papper som sedan kunde vävas till små bonader och konstverk. Så såg jag alla de där tranorna…
Jag minns det som något väldigt speciellt. Året var 1980. Jag gick på högstadiet och tyckte om att teckna. Jag ritade fåglar, tranor som dansar, tranor som landar, tranor som flyger. Så blev det en komposition som skulle översättas till en stor vävnad att pryda en hel vägg med. Helt magiskt… Efter att ”Tranorna” komponerats skulle den förverkligas och jag och mamma tittade på olika garnprover och färgkartor för att välja kulörer. En grupp med ljusa färger, en grupp med mörka, och för att få ett uttryck med liv behövs en melerad färgskala. Väljer man mindre variation får man en mer grafisk stil. Det här har jag kunnat sätta ord på långt senare. Just då var jag mitt i ett skeende där jag bara kände rent intuitivt och lyssnade in vad min mamma gjorde så klart… Jag ville att de här fåglarna på något sätt skulle ge en förnimmelse av att de kunde röra på sig. Därför valdes en färgskala från ljust naturvitt, sandbeige och dimgrönt till mörkbrunt, kaffe, mullvad och potatis. Mamma gjorde beräkningar, varpade och förberedde den stora vävnaden. För att kunna göra ett figurativt mönster lämpade sig finnvävstekniken perfekt. En dubbelväv där ljusa och mörka partier bildar mönster som plockas tråd för tråd. Det blev en konstväv som blev nära två meter hög. På våren 1981 hölls en textilutställning i Rommehed i Borlänge, då hemslöjdsföreningarna i Dalarna bidrog med sina alster. Tranorna hängde där som ett magnifikt blickfång och både den och jag fick fint omnämnande i en artikel i Tidningen Hemslöjd.
”Tranorna”
En tvåmetersväv gjord i Finnväv, en gammal teknik där mönstret plockas. Vävdes av min mamma Ingrid efter min design 1980. Två exemplar existerar. En av dem såldes till att pryda ett kontor i Norrbotten. Denna finns i mitt hem.
Igår såg jag säkert hundra tranor på ett fält. Magiskt med en sådan samling långbenta stora fåglar. Stolta och livliga. Fåglarna är med mig hela tiden. Det jag lärde mig då när väven kom till, är att ha tillit till processen och vara i ett med mitt flow. Det intuitiva flödet av energi och skaparkraft då tid och rum inte existerar. Då det är helt ovisst ifall det gått en timme eller tio minuter. Då fåglar på ett papper plötsligt verkar prata, tjattra, flaxa med vingarna och sprätta i jorden så dofterna når mitt sinne.
Underbart!