Ibland förundras jag hur alla idéer kommer till. Någonstans i djupet av mitt inre mönsterarkiv, vaknar en form och en känsla till liv. Inspirerad av något jag sett eller hört, en blommas dans och rörelse i vinden. Sötaste lilla Alva mötte jag för en tid sedan och idén till en babyfilt började ta form. Mycket handlar om att gå på känsla. Vem är hon, vilken känsla och form får jag fatt i när jag ser henne, på vilket sätt talar ett mönster om för mig att det är hennes?
Liksom i Gringots bank i böckerna om Harry Potter, finns i mitt sinne ett stort arkiv med mängder av mönster, former och färger. Sakta tar jag hissen flera våningar. Stannar till vid våningen med djur.
Det ska vara ett djur som är snällt men samtidigt lite mystiskt. Obestämt med lekfullt. Som ett gosedjur som kan ge tröst, som ett glatt fantasidjur som kan ge skratt…
Jag hämtar några färger som ska samsas på ett harmoniskt sätt. Alla får inte vara med, precis som jag inte tar alla ingredienser som jag har i mitt skafferi till den maträtt jag ska tillaga, eller använder alla färger som finns när jag målar en akvarell. En begränsad färgskala ska det vara.
Materialet är samtidigt på väg i en annan tankebana. Till ett barn vill jag använda mjuka material som är lent som barnet självt, med en lyster som har liv. Silke, merinoull och alpacka med en levande karaktär. Och bara om materialet talar med mig, får det vara med.
Och vem är då Alva? Ett alldeles nytt barn i vår värld. Vackert som en liten rosenknopp – aha, rosor måste det vara. När jag ritar ett mönster vet jag sällan exakt hur det ska bli när det är klart. Jag har en idé, en känsla, en form och material. Det kan vara en aning diffust, men det är bara att följa med, för bilden kommer ut av sig själv, genom pennan i handen. Hela tiden studsar pennans bild och det jag ritar, tillbaka till mitt sinne, in i den där banken av mönsterskatter. Jag lägger till och drar ifrån och till sist vet jag att jag ritat klart. Oj, blev det så här? Och medan jag stickar dras plötsligt min blick till ett nystan lite längre bort. Det liksom ropar till mig att det vill vara med. Aha, tänker jag, och lägger in den som en detalj. Sedan, när filten är färdigstickad och bara ska kantas, då måste jag provsticka några gånger innan jag hittar den teknik jag tycker ger bäst resultat. Just här vill jag ha en i-cord kant med en lekfull snodd i varje sida.
Tre maskor i taget stickas i rundstickning i tre varv. Sedan plockas tre nya maskor upp i kanten som sätts på samma nålar som de förra. Tre nya varv, tre maskor, plocka, sticka, runt runt…
Jag känner hur material och mönster på något sätt kommunicerar med mig. Jag ser det som en tillgång. Den intuitiva känslan och vetskapen som bara finns där.
Min väninnas barn tittade in till mig några dagar innan dopet. De har redan fått tjuvkika och har fått uppleva min nya filt. De delar min lilla hemlighet tills Alva fått den på sitt dop och smeker sina små fina händer mot filtens lena yta. Deras farmor som är med flickorna får en förnimmelse av vävda dukar och av rosorna som just slagit ut. Vi älskar de mystiska djuren som vänligt dansar fram och känner ett leende över leken mellan färger och former. Tänk alla underbara berättelser de kan förmedla i fantasins drömmar!
