Om arkeologi, textilt värde och navet i ekonomin
Under bronsåldern klädde sig människorna i Skandinavien i skinn och läder. Mer exakt än så är det svårt att veta, men det har hittats spår av ylleplagg i rika gravar. På den här tiden fanns det inte tillräckligt mycket får i Skandinavien, möjligen kunde man tillverka smala ylleband men det saknas spår av vävtyngder för större vävnader. Man bytte till sig ylletygerna längs handelskontakterna söderut. Ylletygerna kom antagligen från Tyskland och Italien. Det var bara de personer i samhället som hade stora tillgångar som kunde införskaffa sig de kostsamma ylletyger som de skapade sina klädnader av. Enligt ”De första svenskarna”, en SVT-produktion 2019, ska ett försök till beräkning av priset för ett tyg till en mantel har gjorts. Kanske var det så mycket som hundra bronssvärd som kunde vara priset för ett stort stycke ylletyg. Naturligtvis kan betalningsmedlet ha varit något annat, exempelvis bärnsten, men det är slående hur otroligt högt värderade textilier var.
Pärlor och vackra smycken har vi alltid prytt oss med. 
Värmande ull, tidlöst och rofyllt
Jag snubblar ofta över intressanta saker. Någon som kanske fäller en kommentar som sätter igång en tanke, eller en nyhet. Jag väver ihop det med den information jag på något sätt lagrat in i hjärnkontoret, sådant som kittlar mitt textilintresse, historia, arkeologi, forskning, manligt och kvinnligt. Raskt färdas tanken till något jag läste om 1700-talets modehandlerskor. I flera årtusenden har de patriarkala strukturerna härskat. Intressant när vi då hittar kvinnliga maktpositioner. De som verkar ha stått i det fördolda har kunnat ha egna verksamhetsområden de haft makt över. Ju fler som forskar på kvinnors historia, desto fler områden kommer faktiskt fram då vi granskar kvinnors liv och värv.
Modehandlerskan då? I den otroligt intressanta doktorsavhandlingen ”Skräddaren, sömmerskan och modet” av Pernilla Rasmussen, 2010, finns ett stycke om 1770-talets Paris. Efter en period då klänningarnas snitt stått stilla en längre period och modet nästan bara handlat om nya mönster i tygerna, händer det något. Plötsligt blir det förändringar i snitt och dekorationer. Nu vill alla lägga till spets, fjädrar och pärlor på ett helt annat sätt än tidigare. Här kommer modehandlerskorna in i bilden. Det finns ingen ände på deras fantasi. Driftiga kvinnor som hamnar i blickpunkten för Europas drottningar och damer som har möjlighet att matcha sin samhällsstatus med klädedräkten.
Jackärm med ripfjädrar 
Band och broderier
Självklart vill alla som kan, följa med i modets växlingar. Det ligger i sakens natur att vilja tillhöra en grupp, en klass, en intressesfär. Att visa var hon står. Det är förenat med den kraft och makt hon har för att ha bestämmanderätt. Modehandlerskan, den som kan servera ett fantastiskt eggande smörgåsbord av dekorationer och tillbehör till utstyrseln, får i sig en ny maktposition med sina extremt dyra varor. Nu konkurrerar modehandlerskorna med både sömmerskor och skräddare. Kostsamma dekorationer som är åtråvärda får en stor betydelse och blir till ett nytt nav i modeindustrin. En motor som ansågs ha stor betydelse för välståndet i ett helt lands ekonomi. Modehandlerskan var en slags entreprenör som höll i en kunds beställning. Tillsammans med sömmerskan regisserade hon sin kunds nya klädsel som skulle plocka fram både kvinnligheten hos sin kund och inte minst dennas status. Klädedräkten har alltid speglat sin samtid och samhällsstruktur. Så gör den idag också, precis som då. Då var det ett effektivt sätt att visa sin position. Idag lever vi på ett friare sätt, kanske att vi mer bejakar vår egen personlighet.
Modehandlerskan idag då? Ja, jag tänker apropå mode och stil, att numera är det på evenemang såsom Oscarsgalan som kreationerna tar ut de stora svängarna. Där gör varje person sitt eget ställningstagande, och varje stylists och modeskapares dröm är att vara en del av uppenbarelsen. Samtidigt är våra mormödrars kvinnoflit, den textila husfliten, på väg att bli en stark nutidstrend. Vi handarbetar som aldrig förr. Vi vill tillbaka till rötterna, tryggheten, det stabila. Vi får må-bra-hormoner när vi arbetar med händerna eller är kreativa på något annat sätt. Den här glöden är underbar vare sig den finns i modeindustrin eller hos var och en. Det finns ingen ände på fantasin. En outsinlig fantasi. Och där någonstans är mitt eget ”Gurliana”, en stil som blir personlig för varje kund, i tidlöst klassiskt och vackra material. Vi blir både här och nu, i dåtid och i framtid. I stil och design som har ett hållbarhetstänk gör att vi investerar i vår egen framtid. Hållbarhet är det nya navet…
Underbara naturmaterial… 
Design och kvalitet ger lättburet bekvämt.
Gurlis ros har blad som visar ekrarna i ett hjul. Ett hjul som färdas genom tid och rum.